Nytt år, 2026
Ett nytt år.
Jag har alltid tyckt om januari just av den anledningen – känslan av nystart. Som att någon varsamt säger: nu vänder vi blad. Ett nytt kapitel, med tomma sidor som ännu inte vet vad de ska fyllas med.
Samtidigt ska jag vara ärlig. Jag är ingen vintermänniska. Januari och februari är mer transportsträckor för mig. Månader man tar sig igenom, med blicken riktad framåt mot ljuset, mot våren som någonstans där borta väntar tålmodigt.
Jag brukar annars vara den som sätter mål. Listor, intentioner, planer. Men i år blev det inte så. I stället har fokus landat på något annat. Jag längtar efter ett liv i balans. Efter energi. Efter glädjen i skapandet. Och kanske – viktigast av allt – efter att vara lite snällare mot mig själv. Lite mindre kritisk. Lite mer tillåtande.
Jag har länge burit på en dröm om Paris. Inte att resa dit, utan att bo. Att leva där, om så bara för en stund. Och i år blir den drömmen verklighet. Jag har hyrt en liten lägenhet i Maraiskvarteren. Små gator, gamla hus, caféer runt hörnet. Jag kommer hem igen lagom till våren.
Och nej – för den som undrar – vi ska inte skilja oss.
Livet ser bara lite olika ut för oss just nu. Vi har olika förutsättningar arbetsmässigt och jag väljer att fånga stunden, möjligheten när den finns. M. kommer och hälsar på. Vi möts där vi kan, när vi kan.
Jag tänker mycket på tiden. På hur fort den går. På hur skört livet faktiskt är. Vi vet aldrig hur länge vi får vara friska, hur länge vi orkar, hur mycket tid vi har kvar. Den insikten har gjort mig mer modig – och mer rädd på samma gång. Men framför allt har den gjort mig beslutsam. Jag vill inte ångra mig. Vill inte en dag blicka tillbaka och tänka att jag inte vågade, inte tog steget, inte följde det som kallade.
Tiden i Paris ska få vara just det – tid. Jag vill promenera gata upp och gata ner, utan mål. Sitta på bänkar, dricka kaffe långsamt, kanske ta ett glas vin och titta på människor. Bara vara. Och förhoppningsvis hitta inspiration. Kanske till något nytt. Kanske till mig själv. Kanske till mitt skapande.
Ett nytt år. Ett nytt blad.
Och jag är redo att skriva, utan att riktigt veta hur berättelsen kommer att sluta.
Kram
Carin
